Skratt anfall…

Skratt anfall…

Nu är vi i Turkiet på träningsläger till lördag nästa vecka. Detta är verkligen så skönt att släppa Sverige på gott och på ont och fokusera på bara träning. Efter torskförlusten i Brasilien så känns det okej att komma till ett 30 graders varmt land.

Vi anlände till Sverige på måndag kväll och cirka 14 timmar senare var vi på Arlanda igen. Resan till Alanya var en resa jag sent kommer att glömma. Låt mig berätta…

Jag vaknade på tisdag morgon helt utslagen. (resan från Sao Paulo, Brasilien var på cirka 12 timmar i sträck och sedan 3 timmar). Jag trodde jag skulle vakna upp utvilad och fräsch men det gick inte så bra. Jag gick till badrummet och fick se två otroligt trötta ögon. Jag spolade med vatten för att jag tänkte de blir ”nog” bättre. Vad tror ni? Blev det bättre?…..(nej, det blev inte bättre)

11.45 skulle jag gå hemifrån för att vara på Arlanda 12.45 där syrran skulle möta upp mig innan planet skulle avgå kl 13.55. När jag väl satt på bussen kollade jag hur mycket tid jag hade mellan bussen och pendeltåget. Jag insåg att det var 3 minuter!!! Jag tittar på klockan och bussen är redan tre minuter försenad. I mina tankar så får jag panik men lugnar mig med att i värsta fall får jag ta taxi, jag skyndar mig men OM jag missar den tar jag taxi.

Bussen satte fart och jag var där i tid. Men jag springer ändå till pendelstationen för man vet aldrig. Upp för trapporna stressar jag med min väska och hör hur någon säger i bakgrunden ”stopp, inga pendeltåg”… Jag stannar till och får tag i en konduktör och frågar vad som händer. Han säger ”Det går inga tåg, det är signalfel”. Min reaktion ” Men, jag ska ju till Arlanda..” Han säger ” Ta taxi och resegaranti”.

Stressad som jag redan är rusar jag till luckan där kontrollmannen är och ber om en resegaranti. Jag får den och inser att jag måste ringa på taxi. Jag letar och letar efter min telefon. Jag hittar den inte!!! Tankarna går fort att jag måste ha tappat den på bussen för det var där jag hade den sist. Min max puls var i högvarv och jag började svettas så där härligt. Till slut hittade jag telefonen längst ner i väskan och kunde ringa efter taxin.

Taxin skulle komma om 7 minuter och jag kunde inte annat än vänta. Jag tittar på klockan och den är 12.40. ( det tar 20 minuter till Arlanda). Jag ser en taxi komma och jag inser fort att det INTE är min beställda taxi. Jag sätter mig och ska precis ringa för att avboka men får ett samtal av den andre taxichauffören. Han är fy förbannad att jag tog en annan och tyckte det var riktigt dåligt att jag inte ringde för att avboka….

Jag ringer syrran i taxin eftersom hon jobbar på Arlanda för att få lite insider information om planet. Som tur var, var planet försenad cirka 30 minuter.  Jag anlände till Arlanda vid 13,00 och traskade snabbt till check in där syrran mötte mig.

Jag fick några värdefulla, härliga minuter med henne innan hon var tvungen att jobba vidare…. Så jag möter upp Karin, Wesley, Agnelo och Karins föräldrar. Det är så mysigt att de är här med Karin. Jag ser hur bra hon mår av det!!!

Planet var ytterligare försenat 30 minuter. Så allt som allt åkte vi från Stockholm klockan 15.30. Jag fick sitta i exit raden vilket var helt underbart. Mina långa ben kunde sträckas ut utan att låta benen kroka sönder sig. Mycket bra, Nina nöjd. Det jag la märke till när jag satte mig ner var att det var en papperstöss i sättet, jag pillade inte bort det utan lät det vara kvar.

Vi visste att när vi skulle landa i Istanbul så fick vi stressa till det andra flyget som skulle ta oss till Alanya. Vi hade cirka 40 minuter på oss att; gå av planet, gå till inrikes, gå igenom passkontrollen och säkerhetskontrollen för att sedan gå på planet. När vi väl kom till passkontrollen med raskande steg så såg vi den långa långa kön. Karin med gänget ställde sig i kön medan jag försökte hitta någon att fråga om vi kan gå före i kön. Jag hittade en kille och hans exakta ord var ” no problem”….

Jag ställde mig i kön med Karin och när vi var halvvägs tittade vi på klockan och då var det cirka 20 minuter kvar innan planet skulle avgå. Karin frågar en annan kille och han svarar ” no problem”…..

Tillslut så fattade personalen att detta inte kommer att gå så fort så de öppnade en ”port” till fler passkontrollanter vilket ledde till att det gick fortare. När vi väl var igenom så bokstavligen sprang vi till planet. På skärmen stod det ”Final call”. Vi sprang och vi sprang och till slut så kom vi fram till gaten. Vi klev på och satte oss på våra säten. Även denna gång fick jag en exit plats.

När jag väl satte mig, andades ut och insåg att vilken tur att vi hann med så ser jag något vitt i sätet. Jag inser att det är samma papperstöss som var på första planet. Så vi stressade som tokar ut ur planet och för att sedan kliva på samma plan. Jag skrattade ihjäl mig!!!

 

Ytterligare en novel av mig, hoppas jag kunnat underhålla er lite….

// Nina

 

1 Comment

  1. Adam · oktober 2, 2014 Reply

    Haha, bra historia =D Fick mig att dra på smilbanden ;P

Leave a reply